Jag har ingen aning om ifall matten har skvallertränat denna jycken på att göra såhär (har dock sett att de alltid stannar när de ser oss), men en sak konstaterade jag direkt när den lade sig - den kommer inte rubba sig en millimeter. Medan jag återfick fokus från Allvar som tyst satte sig vid min sida hörde jag hur matte försökte. "Kom nu", "Men vad larvig du är hela tiden", smackade lite, och så vidare. Då jag inte tittade på dem utan fokuserade neråt på min egen surskit som ville dra igång igen vet jag inte om hon med muskelkraft försökte få hunden att röra på sig, men jag tror det inte. I och för sig rätt lönlöst när så många kilon bestämmer sig för att "Här ligger jag bra!". Till slut får jag signalen; "Lisa! Du får nog gå, för vi kommer ingenstans!".
Bara att börja knalla på. Jag vet redan när vi börjar att Allvar kommer vråla, men förser honom med dragkommandon och nejjar när det behövs. Han klarar det där, det vet jag ju. Får han bara en uppgift så går det bra. Eller ja, relativt bra. Han vrålade ju fortfarande, men han arbetade samtidigt framåt och var enkel att bryta. Arbetade genom med rösten och vi kom förbi utan incident. När han drog fint framåt berömde jag som bara den, vill inte belöna när han inte gör utfall. Så fruktansvärt lätt att jag belönar nanosekunden fel på denna jycken och han vinner ännu mer på det äckelbeteendet.
När vi passerat och kommit en bit får jag världens leende i hela ansiktet. Sträcker på mig och växer nog i alla fall ett par centimeter extra. Lägger på längre steglängd och njuter lite av kvällen. Kallt, ganska rått och Allvar lyssnade faktiskt jävligt bra, trots allt. Inget utfall, bara lite vrål. Och ni som känner oss förstår nog varför jag fick en liten kick av signalen från matten. Kändes jäkligt gött!
Draget efter uppvärmningen gick strålande. Inte så konstigt kanske när heffamatten har två moln under fötterna. Men i alla fall. Han lyssnade perfekt, höll jämnt tempo, lade i den extra växeln när jag sade till och ja, näe, det gick bara så jävla bra helt enkelt. Nedvarvning efter och lite uppletande, sen in, stretcha och slöa i soffan. Både Allvar och jag halvsov resten av kvällen.
Har efter att ha joggat lite med honom i bältet ikväll under en av rundorna bestämt mig för att investera i ett bättre förarbälte så att vi kan ut och jogga seriöst i vår. Ska bli fruktansvärt skönt, och jag hoppas verkligen att mina knän håller. Det skulle få en dröm att gå i uppfyllelse, hur fånigt det än må låta. Hör och häpna - jag längtar lite efter barmarken. Men bara för att kunna jogga. Med Allvar.
De gamla vantarna? De får Allvar från och med nu leta efter i skogen. Perfekt jue. Väl indoftade av heffamatten, tar lite plats i fickan och glömmer vi dem i skogen så är det ju inte hela världen.