Igår lade jag ett spår åt Allvar vid lunchtid. Det fick ligga och gotta till sig i nästan 5 timmar, och Allvar var rastlös hela väntetiden igenom då han fattat vad jag skulle bjuda på. Väl ute och på gång var han så taggad att han både skakade och sjöng högljudt, och så snart han satt ner rumpan och var tyst 3 sekunder fick han startsignalen - och for iväg! |
Spåret som tog ca 15 minuter att lägga tog ca 5 minuter att plocka - hade inte matte klamrat sig fast i linan som en fästing i skrevet så hade det gått på under minuten. Men trots fart och vad som uppfattas som ofokus, så hittar han rätt väg hela vägen. Och lyckan är som vanligt stor när man dundrar fram till spårslutet och möts av det bästa - torkad blodpudding! Använder mig av en vällingdosa att förvara och gömma belöningen i då den helt enkelt blivit en favorit. Har tyvärr inte tillgång till bilder på den i detta nu, men det kommer. Hur som helst så var det en väldigt nöjd Allvar som på lätta tassar travade hem efter spåret.
Idag har vi tagit det väldigt lugnt. Jag var hos läkaren för att kolla upp knäna igen igår, och allt klämmande, kännande, tryckande, böjande och bändande gjorde att jag hade nåt så vansinnigt ont hela kvällen igår och idag när jag vaknade hade inte bara knäna utan även fötterna svullnat till viss del. Inget kul alls. Och då jag inte gillar att knapra smärtstillande så har vi helt enkelt bara tagit det piano idag. Och jag tror att Allvar uppskattat det. Bara sånt där hederligt hemmamys med gos i soffan och strosa runt på kortare promenader - väldigt underskattat hos många.