Varje morgon går han. Varje förmiddag går han. Varje lunch går han. Ett par timmar senare går han. När jag kommer hem går han ännu en gång. Sen är det vila resten av kvällen. Vi gör vad vi kan för att hålla igång honom i hopp om att inget blir värre. Svårt att veta när man inte vet nåt. Jag fortsätter att massera och stretcha, utan att veta om det gör skada eller nytta.
Vi går. Och går. Och går. Mycket annat gör vi inte. Efter att Allvar härom dagen uppvisade såpass mycket stelhet/smärta (omöjligt att svara på vilket då han - som vanligt - är helt oberörd i övrigt) efter att ha legat och vilat på vår mjuka vardagsrumsmatta att han inte ville/kunde stödja på höger bak under några steg beslutade jag att plocka bort även rallyt och lydnaden där han tvingas hålla kroppen kompakt, vilket kan belasta. Eller nåt. Inte vet jag!? Det är så fruktansvärt frustrerande att inte veta vad som är fel... Varje morgon går han. Varje förmiddag går han. Varje lunch går han. Ett par timmar senare går han. När jag kommer hem går han ännu en gång. Sen är det vila resten av kvällen. Vi gör vad vi kan för att hålla igång honom i hopp om att inget blir värre. Svårt att veta när man inte vet nåt. Jag fortsätter att massera och stretcha, utan att veta om det gör skada eller nytta. Igår blev det samtal till veterinären och chefen. På kliniken ville man ha in honom till samma veterinär som tidigare träffat oss (jatack! Han var trevlig), och efter att ha pratat med min chef bokades en tid. Just nu har jag så fruktansvärt många känslor i kroppen, går runt lipfärdig men målar upp en glad front. Oron är gnagande, en spökhälta som hållit i sig i 2 år kan omöjligt vara "nåt litet". Eller kan det vara det? Att jag dessutom har upplevelsen med Lollo när han insjuknade så kraftigt och veterinären föreslog avlivning innan blodproverna ens var skickade hjälper mig inte i detta läget. Som hästtjej vet jag att om Allvar hade varit pålle så hade han aldrig klarat ett böjprov på höger bak. Det sliter upp gamla, negativa tankar. Precis som när Lollo blev akut sjuk fylls jag av tanken "Vad gör jag utan...?!". För nu målas det upp fan på väggen så att färgen stänker. Allvar? Han är pigg och glad i övrigt, har lagt på sig en del hull vilket ju inte är så konstigt. För nån dag sen hittade vi en måsunge på vägen hem. Allvar som annars är stencool gällande vilt och bara markerar att det är nåt där som matte borde slänga ett öga på, han var inte lika cool längre. Han ville äta liten pippi. Han hade fågelmord i blicken. Och visst farao fattar jag varför. Han är en kelpie i sina aktivaste år som tvingas vila. Han vill inte vila längre. Huvudet snurrar även på honom, bara på ett annat sätt än för mig men troligtvis fortare. Han är frustrerad över att inte få utlopp för den energi han nu dämt upp, medan jag är frustrerad över att gå utan svar på mina frågor. Märker på honom att det snart "kokar över". Han fattar inte de bästa besluten själv längre. Tror det var samma dag vi fann måsungen som vi badade. Allvar fick simma igen och njöt. Vi ska göra om de så snart vi bara kan. Fast med flytväst. För blir man såhär trött efter att ha plaskat lite så är minsann inte kondisen på topp... Det är inte skitkul just nu...
0 Comments
Your comment will be posted after it is approved.
Leave a Reply. |
Fler uppdateringar och små filmklipp - följ oss på Facebook!
kategorier
All
Arkiv
March 2018
Bloggtopp
|