Allvar fick på sig selen, sen skrek han á la kelpie ända tills det var dags att sätta nosen mot backen. Jag fortsätter envisas med att man ska vara åtminstone hanterbart lugn innan kommandot ges, men det bar tydligen herrn emot idag. Men till slut så! Och iväg for han som om han käkat typ raketbränsle i 2 veckor. Phew! Fick i stort sett lägga mig som bromskloss bakom, men lik förbenat tuggade han sig framåt i rasande fart. |
Spåret gick fortare än tiden anvisar på bilden. Som vanligt var jag glömsk och kom inte ihåg att stänga av så fort han nått spårslutet. Så tidsmässigt tog han det nog 1 minut snabbare än när jag lade det. Jag var ju som sagt inte på mitt allra bästa humör idag, och det gör att mitt tålamod tryter. Rejält. Troligtvis behövdes det något sådant för att jag skulle våga korrigera Allvar mitt i spåret, men det är vad som hände. För när Allvar lade i överväxeln mitt bland röjningsris och mossiga, hala stenar så jag höll på att bryta fötterna - då röt jag till. Det ekade i hela skogen. Nästan i alla fall. Han stannade upp, tittade bak på mig, riste sig, satte nosen mot backen och fortsatte framåt - utan att ligga på som ett as! Resten av spåret var väldigt angenämt att gå med honom, och eftersom jag var helt övertygad om att han tagit lite egna vägar fram till spårslutet fick jag mig ytterligare en positiv överraskning när jag kollade mätningen. |