Smågrus hade frusit fast på tungan på lille kraken.
Många tror nog att bara för att man jobbar i stall så står man och gullar med hästarna hela dagarna. Riktigt så är det inte. Majoriteten av dagen försvinner med allt mockande, både i stall och - nu när snön är borta och det inte ligger som frysta klumpar - i hage. Även fodring och roddande av hö/kraftfodervagn och morgondagens frukost som serveras i hagarna stjäl tid. Dessutom håller man på att träna in ytterligare en av hästarna till att fungera som funktionshäst, så där ger jag en hjälpande hand när det behövs. Har man spilltid över läggs den på att göra säkerhetskontroller av utrustning, röja i alla garderober för att försöka trolla fram lite mer plats och kanske rent av ordning och reda. Ytterligare uppgift är att sköta om kafeterian så att där är rent på golvet, liksom att sopa läktaren. Ja, och så alla småutrymmen i stallet. Det är inte den renaste miljön, så det gäller att hela tiden hålla efter. Och så vidare. Sitta ner får man göra på kafferasten, i övrigt är det full jäkla rulle hela dagen. Så på sätt och vis är det skönt att jag åker hem till Allvar på lunchen. En väldigt välförtjänt paus från damm, smuts och hästbajs. Katterna köper min närvaro numera. Det hade nog känts märkligt om de var rädda för mig med tanke på att jag typ aldrig bryr mig dem och vi därmed inte stör varann. Godis (svart) är den tuffa, lekfulla och väldigt sociala av dem. Göte (svart/vit) är betydligt mer avvaktande och näst intill skygg. Men idag var även han riktigt kelig när jag kom och skulle rodda hövagnen. Så klappade om dem lite innan jag skickade ner dem från hästarnas käk där de låg och njöt och solade i morgongasset. Om jag rider nåt på hästarna? Nej.
Jag hatar att inte vara pigg och fräsch, så jag gnäller av mig lite här.
Efter 2 år slängde jag igår ut julen från ridhuset på jobbet. Kändes dumt att ha en gran stående på loftet även om ingen direkt såg den. Sopade även av golvet. Sen dog jag andnödsdöden... Trots att jag passerat in och ut ur det där ridhuset i X antal månader nu har jag inte bekymrat mig över att läsa vad det står på lappen på dörren. Igår höjde jag av en slump ögonen och råkade läsa. Och som jag skrattade. Hur är det nu, "Diplomati är när man ber nån dra åt helvete och får dem att se fram emot resan"? Haha! För er som inte förstår kan jag ju förklara det hela med att hundar enligt denna lapp får vistas på parkeringen som är ytterst liten och dessutom ligger i direkt anslutning till utebanan. Man måste se till säkerhetsaspekten, men ändå. Välkommen, fast, inte.
Det är kalla fakta. Och så har det varit sedan Lollo flyttade. Han lämnade ett tomrum efter sig, helt klart. Ja, självklart saknar vi ju honom och hela hans personlighet som är smått... udda. Men just det här att ha två helt olika individer att träna - det är framför allt det jag saknar. Utmaningen i det. När jag dessutom ser Lollo och Allvar tillsammans och hur de stöttar upp varann så blir jag så varm inombords. De står varann nära, de där två. Men visst. Det finns fördelar, och det finns nackdelar. Allvar är snabb. I allt. Hela tiden. Det hinner bara gå någon hundradels sekund mellan tanke och handling, vilket inte alltid ger strålande resultat eftersom det inte alltid är uppskattat. Samtidigt har han fördelen att han släpper saker som t ex skrämt honom lika snabbt som det hänt. Lollo är raka motsatsen. Han sätter ständigt nya baklängesrekord i tidtagningen mellan tanke och handling. Dessutom har han svårare att släppa det han blivit rädd för och stressar ganska lätt upp sig. Allvar kallas "hård". Lollo kallas "plyschkudde". Det är det jag hela tiden har i bakhuvudet när jag blir sugen på en ny individ på fyra ben. Att ha två hundar betyder inte att man får två som håller samma mått, som är på samma våningsplan eller som ens vill lika mycket. Man kan få två helt raka motsatser också, även om den nya individen verkade lovande från början. Och när jag - som just nu - har både Allvar och Lollo hemma blir det mer tydligt hur krävande just den mixen av individer faktiskt är. Som det är just nu satsar jag på att vara en så bra mamma och matte som möjligt samtidigt som jag gör en ganska stor satsning i livet jag aldrig skriver om här, vilket innebär att ha två hundar hemma på heltid går bort. Däremot så kommer jag jobba mot målet att det ska bli en möjlighet i framtiden. Tills dess får jag bita mig i näven varje gång valpsuget gör sig påmint. Eller låna hem Lollo. Sen är det rätt skönt att bara ha en hund igen, haha!
Det började med att sonen började hosta. Första dagarna inte jättemycket för att sedan ett par dagar senare hosta nåt kopiöst, framför allt när han låg ner. Lätt rinnsnuva. Så igår ringde jag till vårdcentralen och fick en 15-minuterstid inbokad. Hade jag vetat att vi skulle befinna oss i ett undersökningsrum i nästan 3 timmar hade jag tagit med både nåt att äta till oss båda samt nån leksak till sonen.
Innan vi gick passade jag på att fråga läkaren vad jag själv åkt på, då jag har haft tryck över bröstet länge nu igen, hostar och har ont i kroppen. "Ett elakt virus, inget vi kan göra åt", var svaret. Nej, okej, jag fattar. Jag var inte lika viktig eftersom jag inte hade bokat tid. Och efter det bemötandet jag kände att jag som mamma till mitt sjuka barn fick är jag inte ett dugg sugen på att boka in mig där på undersökning heller. ... Och här tar liksom inte oturen slut heller. För bara en kvart sen hörde jag och sambon en hög smäll utanför. Nästan som om nån avlossade ett skott. Kikar ut och ser min egen bil som står på tvären rätt över gatan. Vad i helv..?! Ena grannens tonåringar som stått utanför och väntat på skjuts till fotbollsträningen hinner komma och knacka på innan vi tar oss ut och de berättar att bilen plötsligt bara börjat rulla. Den höga smällen kom från när dragkroken knäckte en av plankorna i staketet som tack och lov står där. Grannen som bor i huset är inte hemma, men det känns ju himla skoj att knalla över där sen och försöka förklara att bilen blivit uttråkad och kände för att busköra lite på egen hand... Snart antänder väl huset av sig självt, datorn kraschar, jag får en fågel i ögat, Allvar springer bort i sömnen eller what ever... Kan jag få gå och dra nåt gammalt över mig nu..?
Vill bli frisk. Igår.
Jag lägger väldigt sällan upp saker här som inte har med hund att göra. Men ikväll väljer jag att lägga upp denna film. För att kanske få någon mer att förstå vad deras beteende orsakar. Jag vill varna alla känsliga för att det förekommer scener som kan anses stötande - i övrigt är det en ruskigt välgjord film. Otroligt värd att se varenda minut av. Bara för att påminna sig själv, om hur det faktiskt är för alldeles för många. Unga som gamla. Fortfarande, år 2014. Kärlek, förståelse, respekt.
Hur tänker ni kring detta?
... men när det plötsligt blir plusgrader, ösregnar och sedan fryser på igen? Då kan det kvitta. Det känns som att det kan bli spännande att åka till jobbet imorgon. Möta timmerbilarna som vrålar fram på smala vägar är inte alltid kul när det är ultimat väglag, så nu? Bara att hålla i ratten och hoppas på att det går bra. Det är såna här gånger jag känner att det är skönt att jag inte har 9473562 olika aktiviteter med Allvar. Att ligga ute på vägarna mer än det jag bara absolut måste räcker gott och väl. Plusgraderna har dock en annan effekt mer än att det ställer till det för väglaget - det suger i spårtarmen! Längtar nåt så otroligt efter barmark nu...
Lånade sambons bil för nån kväll sen. Det var nåt jag skulle ha uppe i byaffären, dvs en minimal bilfärd då benen var för tunga. Jag kunde lika gärna ha gått... Efter svängen ut ur vårt område försvann äschlet på bilen nån helt annanstans än dit vi skulle, och vips så var bilen på väg ner på gångbanan (som används enormt sällan - bäst att tillägga). Släppa både gas, broms och ratt och låta bilhelvetet rädda sig själv (samtidigt som jag skrek rätt ut, men ssssshh, det behöver ingen veta). När den väl räddade upp sig var jag centimeter från det lilla diket mellan bil- och gångväg, och hade äschlet åt fel håll. Så det var bara att köra en runda runt kvarteret, vinka till grannarna, muttra surt för mig själv och sedan försöka ta mig upp till affären igen. Försök 2 lyckades. Jag kom till och med hem igen. Jag fattar inte hur i hela helskotta min sambo kommer helskinnad hem varje dag...
Stryper väckarklockan vid 5 varje morgon. Senast klockan 5:45 rullar jag och sonen en runda med Allvar (då ska ni bara veta hur inmallat är här hemma med mat till hund och son och allt sånt). Sen är det - uppenbarligen - bara att gräva fram bilen under all snö för att kunna ta sig till dagis 200 meter bort, för att sedan fortsätta färden till jobbet. Inhalerar lunchen på fikarasten och på lunchen åker jag tillbaka hem och går 30 minuter med Allvar, sysselsätter honom i ytterligare 20 minuter med nåt där han behöver använda huvudet mer (uppletande av sönderpillade klädnypor i snön är en favorit) innan jag ger mig iväg en sista sväng. Idag hann jag även med att pedikyrera tassarna i framvagnen. Får väl ta bakvagnen imorgon. Jobba, hämta sonen på dagis, hem, springa ett snabbvarv i duschen, laga middag, inhalera lite näring, fysa med Allvar, natta sonen och sen 5 minuter socialt med sambon innan det är läggdags 20:00. Socialt med vänner får bli på helgerna, rejäl hundträning får även den bli på helgerna. Liksom storstäd, tvätta, handla, etc. Ganska jobbig period just nu då allt sätts på paus. Men - förhoppningsvis! - 2 månader kvar till våren. Då blir det bättre. Då slipper jag all snöskottning, det är ljusare längre och barmarken gör så att Allvar och jag kan ägna oss åt det vi verkligen tycker är kul - canicross och spår. Just nu är jag helt övertygad om att jag kommer se ut om Karl-Alfred lagom tills dess. Jättestarka armar och gigantiska påsar under ögonen, haha! Hatar pendlandet, men förhoppningsvis har vi löst det till nästa höst.
|
Fler uppdateringar och små filmklipp - följ oss på Facebook!
kategorier
All
Arkiv
March 2018
Bloggtopp
|