När jag rullade till jobbet var det kvavt och fuktigt i luften. Nån enstaka regndroppe landade på framrutan, men inget jag ens reflekterade över. Det var ju likadant igår. Men det skulle visa sig att det inte alls skulle bli som igår, vädermässigt. Skillnaden från igår när det kom ett par droppar och sen var bra, så började det fullkomligt vräka ner en halvtimme innan frukosten på förmiddagen. När jag kom ut i stallet efter rasten tyckte jag att det lät konstigt, men å andra sidan har de fått in en ny mockningsvagn som vibrerar och har sig för att underlätta (uhm..?) mockningen för den som har ont i axlar, armar eller rygg eller nåt. Den dånar ungefär som en halv lastbil på tomgång när den är igång, så jag tänkte ju såklart att det var den. Inte förrän lamporna i stallgången började blinka fattade jag. Det åskade ju! Samtidigt som regnet vräkte ner. Ja, det vräkte ner såpass mycket att det inte hann rinna undan. Stallet förvandlades till en liten ö, och mitt i alltihop skulle jag ta mig ut till min bil. Ingen båt i sikte så det var bara att snabbt galoppera på ytspänningen bäst det gick. Kallt? Nej, 14 grader. Blött? Ehh..!? Sikten hem var urusel (bilden är tagen när bilen står still men med vindrutetorkarna på), så 10 minuters resväg förvandlades till 15. För när jag bara kom ner för kullen så blev det i stort sett uppehåll. En stund. Molnet låg mig i äschlet hela vägen, så jag hann i alla fall ta mig in hemma innan det började vräka ner. Och då, kära läsare, kände jag mig inte särskilt sugen på att sticka ut på årets första canicross.
Lydnad har det inte heller blivit. Inte ens rally eller tricks. Näe, Allvar får två dagars ledigt på raken. Skitträligt om ni frågar honom. Så gör inte det. Faktiskt ganska skönt, om ni frågar mig. Det har varit mycket ett tag, så att bara få ligga på sofflocket i ett par dagar har gjort mig ganska gott. Skulle ut på dagens långrunda med Allvar för ett par timmar sen. Vi hann ta oss ungefär 200 meter så börjar det regna. Sen vrider nån på mer och mer och till slut undrar jag nästan om vi kommer ta oss hem eller om vi kommer drunkna i nån av de gigantiska pölarna som direkt trollas fram överallt. Bilarna vi mötte var till och med så snälla att de höll ut i alla fall en meter från oss, som om vi skulle slippa bli blöta. Ironi på hög nivå? De kanske missat att det ösregnade? Vi kom runt i alla fall... Har säkert nämnt fordermorötter mer än en gång här i bloggen, och det har varit en lång jakt på dem. Men nu står en säck på 25 kg här. Äntligen! Varför just fodermorötter då? Well, som ni ser nedan så är det viss storleksskillnad. Moroten till vänster är en fodermorot. Moroten till höger är en morot köpt i en 1 kg-påse på ICA. Ni kanske förstår mängden ICA-morötter som går åt för att komma upp i en endaste fodermorot? Det blir snabbt väldigt kostsamt. Jag betalade 50 spänn för den säcken jag hämtade idag. Fast egentligen betalade jag inget alls. Morotsbonden hade ingen växel, så istället fick jag lova att komma tillbaka och köpa ytterligare en säck när denna är slut och då betala båda. Lätt att jag gör! Det kommer nog ta nån månad att tugga upp säcken jag köpte idag, men sen kommer vi tillbaka, det är baske mig ett löfte! Behöver din hund bukfylla? Jag rekommenderar varmt rårivna fodermorötter!
Ett par dagar har jag fått äran att ta ut jobbets äldsta till sin hage. Ganska mysigt faktiskt. Låt er icke luras av det till synes lugna yttret. Mentalt är han 4 år, gullgubben.
Känner verkligen hur min för dagen härliga
optimism genomsyrar detta inlägget... Då vi går i sökandets tider så passade vi idag på att kombinera sökande med besök. Allvar fick busa ur sig energi uppe på den lilla åkern, och allt var frid och fröjd. Lagom mos efter lite lydnad med en pinne som belöning. Man tager vad man haver, och att leta pinne på åker går i stort sett alltid hem. I alla fall idag, vilket ju var tur då övrig belöning låg kvar hemma i kylen. Sen hängde vi på när Sid och hans mormor skulle till lekparken. Stod där och slappade en liten stund innan det blev för kallt och det var dags att knalla hemåt igen. Lollo verkade finna idén om att gå tillbaka hem väldigt god då lillbrorsan ju enbart är pinsam ibland. Just idag tydligen så pinsam att man måste ha så brått att det var sträckt lina hela vägen hem så inte allt för många skulle hinna se Lollo tillsammans med den självutnämnde världsrekordhållaren i hundkullerbyttor. Tre gånger passerade vi en sill som - vid första passagen - låg helt orörd på marken. Första gången hann jag uppfatta att det var något som låg där och när den var halvvägs ner i halsen på Allvar lyckades jag slita upp den igen och svära högt över det dammsugarplyte hundjäv*** skaffat. På väg tillbaka förbudstränade vi (då togs bilden nedan. Det skulle visa sig bli en väldigt talande bild...) och det gick bra. När vi hängde med till lekplatsen brydde sig inte Allvar, men fjärde gången vi passerade var mina tankar nån annanstans och det sa bara *SLURP!* så fanns det ingen sill längre.
Väl hemma lade vi oss alla tillrätta i soffan, för att sekunden senare få stöka ut i bilen igen för att fortsätta sökandet. Kanske, kanske kunde detta vara något, men det återstår att se. Om Allvar börjat fisa? Näe, tack och lov inte än! Förhoppningsvis inte under natten heller. Då flyr jag fältet, haha!
Lydnaden? Mjah, inget jag tänker skryta med precis. Det har gått bättre tidigare tillfällen. Men å andra sidan sett så har jag varit lite piggare själv då. Så jag tar på mig det helt och hållet. Ju piggare jag är desto tydligare är jag ju. Men idag fick det bli lite omväxling med hopp över "hinder", dvs vår gamla fula HÖÖKS-variant av ett agilityhinder för hemmabruk. Knallgult, blåser omkull och iväg vid lite vind och inget jag är alls sams med egentligen. Men man tager vad man haver. Kameran var med ut, så det blev lite filmat i alla fall. Mest för eget bruk, men kan bjussa på lite ungefärligt hur det såg ut. Och hörrni, sänk volymen. Herregud, vad man låter illa... Denna veckan har jag ålat, rullat, trillat, ja, på alla vis utom just skuttat ur sängen när väckarklockan skrikit sig hes för 57:e gången. Istället för att vakna själv tycks jag ha väckt ett snooze-missbruk. Även sonen är mer svårväckt än vanligt, så det kanske är nåt i luften? Väl uppe är det full fart som vanligt hela dagen, det gäller att allt rullar på så att det inte blir hack i rutinskivan, hehe. På fotot nedan ser ni mina kollegor som käkar frukost under bar himmel - som vanligt. Längtar tills jag kan göra detsamma. Ja, ni läste rätt. I år ser jag fram emot lite (ledord; lite) värme. När sonen somnat för natten och sambon satt och kollade på nyheterna smet Allvar och jag ut på gatan och körde linföringen. De där högersvängarna ska bli bättre, och det blir de inte om man inte jobbar på dem. Och det blev bättre ganska fort. Lösningen var ju inte så superavancerad - köra mer högersvängar! När jag väl insåg att jag mest går vänstersvängar om ingen kommenderar oss så var det ju inte så hemskt svårt att tänka om och göra rätt. Lite "Doh!"-varning på det, haha! Så högersvängar i slowmotion nöttes rejält med en taggad Allvar som gick på tårna. Gick även igenom ställande och läggande under gång. I ställandet vill jag - trots allt - ha väck det där extrasteget som är så totalt onödigt, och ikväll fick vi allt till riktigt snygga stopp. Lite stadga i form av puttande på honom och lite tryck i kopplets fulla längd, men han står kvar. Prinsen! Läggandet går - i vanligt ordning - inte att klanka ner särskilt mycket på även om det garanterat finns sånt vi kan förbättra även där. Det daskar till i asfalten och han ligger stabilt (så länge grannens kattjäv... håller sig borta), så jag är rätt nöjd med det. Nu ska vi sova gott.
Det har varit otroliga mängder med spring i benen i halva familjen idag, både Allvar och Sid har varit "hopplösa". Sid skulle springa full fart under promenad och inte alls åka vagn. Då är det skönt att ha sonens mormor på besök, hon hjälper mig att styra upp vildingarna när min rygg dödar mig. Vilket den gjort hela dagen idag. Jag blir så otroligt frustrerad när jag inte kan ränna runt och busa med dem så som jag är van vid och vill, men det är bara att vackert acceptera läget just nu. Även om jag hatar det. Hatar, hatar, hatar! Skönt att grabbarna är så pigga och glada dock. När sonen somnat i vagnen och Allvar var rastad, lämnade jag och min mamma grabbarna med min sambo och så åkte vi till tåget. Alltid lika trist att se tåget rulla iväg medan man står ensam kvar på perrongen. Det gör lite ont i hjärtat, faktiskt. Sen var det bara att rulla hemåt igen, och väl hemma hade sonen vaknat från sin korta lur och det var fullt ös igen. Med tanke på min rygg som bett mig att flyga och fara och grabbarnas energi intog hela familjen altanen under återstoden av eftermiddagen och kvällen. Efter ungefär 5 sekunder var det bara jag och sambon kvar på altanen. De övriga två for omkring på baksidan som om det brann i baken på dem. Sid skulle köra runt på sin jättetramptraktor, medan Allvar ville leka med sin blåa boll. Det hela slutade med att sambon knuffade runt sonen på sin jättetramptraktor, medan jag gjorde mitt bästa med att försöka ignorera Allvars lekinviter med bollen. Den har gjort honom halt mer än en gång, och det har vi inget intresse av just nu. Eftersom klockan skulle fram en timme nu så slog det hårt på kvällens nattning. Det var en liten grabb som inte alls tyckte att det skulle sovas. Men efter 2 timmars envishet av mamman så slocknade han till slut likt ett ljus man blåser ut. Hela sängen är upp-och-ner, men vad gör väl det när ongen somnar med blöjan fortfarande på sig?...
Okej. Kanske bra att vi bor i skogen trots allt. Idag har nämligen Sveriges i särklass blekaste ben sett solen för första gången under 2014. Hoppas inte ni blev bländade norröver, och om ni såg ett mystiskt ljussken i övriga delar av landet under dagen - räds då ej. Det var bara jag... Allvar har fått leta käk i trädgården som sysselsättning... Gillar verkligen att se att hans rumpa börjar bygga på! ... medan dagen för mig gått i vilans tecken. Måste sejfa ryggen/kroppen inför kommande vecka. Lunchen blev grillad korv med bröd. Ni förstår ju själva hur avancerad dagen varit. Tyvärr är jag inte ett dugg piggare. Känns otroligt bittert.
Sedan ett bra tag tillbaka dras jag med diverse skräp i kroppen. Ju längre tid jag gått med det, desto mer skräp har tillkommit. Ganska logiskt egentligen, samtidigt som jag inte blir klok på nåt av det. Det har smugit sig på sedan i höstas och successivt har jag vant mig vid det och lärt mig att leva med det. Vilket är helt galet. De senaste 3 veckorna har jag haft 2 besök hos 2 olika läkare, och de har gett mig ett och samma besked - jag är deprimerad. En ekvation varken jag själv eller de i min omgivning får ihop. Det stämmer nämligen inte. Men man vägrar ta fler prover, för man "hittar ändå inget". Kul inställning..? Väldigt förtroendeingivande att hamna hos såna läkare. Eller inte. Skräpet i kroppen drabbar tyvärr inte bara mig, utan även t ex hundträningen. Detta då jag bland allt annat har väldigt ont i ländryggen. Det gör det svårt för mig att snubbla fram i spåren, det är omöjligt att köra canicross och det är ärligt talat ganska motvilligt vissa dagar jag över huvudtaget tar på kopplet på Allvar och går en rejäl långrunda. Detta för att jag vet att jag kommer bränna så enormt mycket energi på att hantera smärtan som kommer efteråt. Jag har idag bokat in mig hos en tredje läkare inom ett annat landsting, och förhoppningsvis är det en läkare som lyssnar och kan ha en diskussion med mig som patient istället för att hålla en monolog likt de tidigare. För jag är ganska övertygad om att om läkaren bara lyssnar och vi kan diskutera - då kommer vi vidare. Det är i såna här lägen jag är evigt tacksam för att jag känner mig själv och min kropp så väl som jag faktiskt gör. Att kunna stå på sig mot en utbildad läkare är inte helt lätt då många av dem verkar fullständigt förälskade i sin egen röst, men detta är något jag inte tänker ge upp på. Det är "David mot Goliat" över det hela, men hur liten jag än må vara så ger jag mig inte. Jag vet hur det är att vara deprimerad - tro mig! - och jag kan med handen på hjärtat säga att de läkare jag träffat inte har en aning om vad de pratat om. Jag har bara suttit och skakat på huvudet.
Så om ni tycker det är dåligt med träningsinlägg sen en tid tillbaka - nu vet ni varför. Jag gör så gott jag kan och jag har bra dagar då jag kan skutta över stock och sten som en stel gasell (det är ungefär så vig jag är i vanliga fall ändå...), liksom jag har dåliga dagar då smärtan sätter fullständigt stopp efter att jag gjort mitt arbetspass. Men deprimerad? I-c-k-e!
När jag låg och vilade hojtade plötsligt sambon. "Du! Polisen kör moppe här utanför...". Uhm, va? Upp och kolla - såklart! I denna byn händer det som allra mest vid 15-tiden då alla skolskjutsar samlas uppe vid byaffären, så ni kan ju kanske föreställa er att detta var ganska spektakulärt? Två patrullbilar dessutom. Sambon och jag tittade på varann. Har det varit ett rån nånstans?? Det visade sig att de kollade en moppe som saknade ljuddämpare (happ, bara 37 såna kvar i byn nu då), och eftersom det är vår är aspiranterna ute och skaffar praktiktimmar eller nåt. Ställer mig dock frågande till att man verkligen behöver köra 3 varv runt ett tyst och stilla villaområde och vidare ut i byn för att fastställa att en moppe inte är trimmad och bara saknar ljuddämpning..? Ingen mening med att gå in och vila efter att ha sett detta lilla hoolaballoot, så Allvar och jag gick en runda istället. När vi kom tillbaka var det bara moppen som stod kvar, och Allvar registrerade direkt att "Aha!! Den där har aldrig stått där innan" och skulle undersöka. Ett par sniff, sen var den helt ointressant. Men kul att se att han reagerade lite som stona på jobbet och liksom stannade till mitt i steget medan han på bråkdelen av en sekund bestämde sig för om det var ett hot eller lugnt. Till skillnad från stona som skulle vänt på klacken och sprungit åt rakt andra hållet är han ju väldigt nyfiken. En bra egenskap som jag värderar högt. Hemma igen startade sambon grillen och medan vi väntade på att kunna lägga på årets första grillkorv lekte han och sonen medan jag bäddade ner mig i solstolen och Allvar undersökte grillocket. Där handlade det dock inte om nyfikenhet, utan hunger, haha! Allvar körde en egen variant av lydnadsrutan efter att ha hittat en gammal ring till ett "agilityhinder" som jag antar att sonen hittat ute i boden och tagit med ut. Sötnöten.
Jag köpte mina hos Frifab.
När jag skulle ut med Allvar innan öppnade jag ytterdörren, klev ut - *Klonk!*. Gick rätt ut i sambons bil. Var tvungen att tänka efter. Inte farao brukar väl den stå där?? Haha! Det visade sig att han var fullt medveten om att han parkerat lite för nära groventrén (näe, bilen står faktiskt inte på trappen även om man kan tro det), men glömt upplysa mig om det. Och jag som är så himla observant av mig skulle ju garanterat lägga märke till det redan innan dörren var öppen ändå. Uhm... Jomenvisst. Haha! Blåmärket på benet lär skvallra om att även jag kan vara ouppmärksam.
Det rör på sig överallt nu, utan att överdriva. Jag har idag fått årets första myggbett, jag har skrikit och tagit 3 metersskutt rätt upp i luften i tron om att gigantiska daggmaskar varit huggormar och både här och där ligger paddorna och bara väntar på att det ska bli lite, lite varmare så att de kan påbörja sin vandring från miljön runt ån och upp i skogen (varför ska de dit?! Det är ju där ormarna bor. Finns ingen logik...). Fästingar har jag plockat två styckna krypande på mina brallor efter vår skogstur, så det är bara att åka till Apoteket och kirra Seresto Vet när löningen kommer. Allvars fällning har börjat kicka igång seriöst vilket syns tydligt när man drar fingrarna längs sidorna på honom och det blir 4-5 vitgråa zebraränder kvar efter. Fällmjäll. Urk! Han är ärligt talat skitful under den mest intensiva fällningen som snart borde vara igång. Men sen! Sen blir han sådär urläckert klarlackssvart så som bara han kan bli. Tänk, snart sitter jag här och gnäller över hur varmt och kvavt och svettigt och äckligt det är ute, haha! Visst är det underbart?
... när till och med bajjåsarna matchar hela "outfiten"? Varning! Det smyger runt en smurf i byn idag...
|
Fler uppdateringar och små filmklipp - följ oss på Facebook!
kategorier
All
Arkiv
March 2018
Bloggtopp
|