Jag 400 spänn fattigare (det riktigt skriker fyndpris), bilen 6 mil rikare och efter en fruktansvärd massa svordomar står nu mitt nya omklädningsrum klart här hemma. Nåja. Det är ute i vår oisolerade bod jag ska stå och skutta i kläderna varje morgon klockan 05:15 med minusgrader runt mig, men det handlar ju bara om 2-3 månader till med vinter. Sen stiger graderna igen. Hoppas jag!! Den dagen jag slutar jobba i stall (snart..?) tillfaller skåpen hundarna. Vet precis vilket skåp som är Allvars. Det står "Knoen" på, haha! |
1 Comment
Panodil, min BFF.
Det är jättekul att se de egna favoriterna bli tilldelade priser och utmärkelser, och även om vi aldrig kammar hem nåt sånt som andra anser det ligga prestige i själva, så gör det absolut ingenting. För det här är tusen gånger roligare och betyder så mycket mer!
Jag hoppas verkligen att jag kommer kunna fortsätta bjussa på den pälsiga sanningen kring hundarna och deras liv, träning och annat. Om inte, då har datorn gått och blivit utbränd. Kamerorna tar ju ut kompledigt så fort det blir kallt, så inget är omöjligt. Men let's hope not.
Har världens mest underliga huvudvärk idag då det är som början till migrän, men som liksom kommer och går med ojämna mellanrum. Detta ställde till en hel del på jobbet vilket drog ner mig lite. Jag vill alltid hinna så mycket mer! Dock. Det är väl en oändlig tur (jo, men faktiskt) att man har hund så man kommer ut och får se solljus och få kinderna nypta av den friska luften och pisskalla vinden no matter what. Så vi stack iväg på en runda mellan skalledäng och illamående i hopp om att det skulle vara ett längre skutt mellan "anfallen". Tack gode du där uppe som lyssnade på mina mumlande böner om en hare. Vi fick det serverat ganska omgående när vi väl kom ner till skogen vi skulle igenom i form av en dam som var ute och promenerade lite rappt. Allvar tände till direkt och jag hakade liksom bara på. Läs; jag lyfte på fötterna och såg glad ut då jag liksom inte behövde lägga särskilt mycket kraft på framåtdrivet själv. Tjo vad det gick! Ibland lite väl och då var det bara att lägga tyngd bakåt (sällan några problem för min del av nån anledning...). När haren vek av fortsatte vi hemåt, och jag tackade min lyckliga stjärna för att vi var rätt nära då det i samma veva började mola i huvudet och lunchen stiga i halsen igen. Mycket omysig upplevelse. Och ännu härligare är det när jag ju måste böja sig ner för att plocka av pälsen utrustningen. Men jag överlevde. Så nu återstår vila resten av kvällen. Imorgon är en ny dag full med nya tag.
Drog ut i sista dagsljuset. Det gäller att ta tillvara på just ljuset. Bly i fötterna, så det fick bli skogsfys. Letade kottar, sprang fram och tillbaka, busade och hade oss. Rätt skönt faktiskt. Att inte göra nåt vettigt utan bara barnsla sig allt man har. Man behöver trots allt sånt också. Ganska ofta. Nu ska jag bara sy ihop skrevet på mina jobbrallor, sen blir det lite rallyträning i vardagsrummet och fix med morgondagens matlådor innan vi (läs; jag) stupar i säng. Himmel så gott jag ska sova tills det är dags att strypa den där jädrans väckarklockan imorgon igen.
Innan gästerna anlände till 2-årskalaset igår hade Allvar och jag kört uppletande. Han var rätt trött, kan man nog säga. Så sammanfattningsvis var han väldigt trevlig och enkel under hela kalaset. Jag tror och hoppas inte gästerna stördes särskilt mycket av "Hej-vem-är-du-nu-ska-vi-hångla"-grejen han har för sig. Jag märkte i alla fall inte av det ett dugg, haha! Inga samtal om matförgiftning har vi fått, så det verkar som om jag lyckades med tårtan också, haha! Lollo var självklart på plats, och lite nu och då försökte han dra igång Allvar med lek. I vanlig ordning. Dock, Allvar var duktigheten själv och låg mest och tuggade på ben. Lollo undrade antagligen om Allvar slagit i huvudet, men en effektiv träning har ju lätt energidämpande effekt. Idag bar det iväg ut på powerwalk utan dess like innan sambon skulle jobba. Ännu en gång - ut med energin och jobba, jobba, jobba. Väldigt mycket tempokommandon (dra, sakta, etc) som tränades, liksom svängkommandon (höger, vänster, över, etc). Han jobbade riktigt fint och jag var precis genomsvett när vi kom hem. Fy bubblan. Kunde lätt vrida ur understället. Till nästa vinter ska jag fundera över huruvida det kan vara idé att satsa på ett par Icebugs eller ej. För jag joggar nog faktiskt hellre än kör en sån här powerwalk från hell. Mina ben! Mest nöjd måste jag säga att jag är med den omkörning vi gjorde strax efter bilden nedan längst till vänster. Ett par med en äldre labrador som var ute och spatserade. Visserligen fick jag korta upp och hålla i linan då Allvar engagerade sig lite för mycket i den och lät ungefär som en båtmotor som hamnat precis i ytlinjen när man trycker upp gasen. Men det var betydligt bättre än andra omkörningar vi gjort av hundar. Framstegen kommer sakta då vi inte har nån att träna med, så jag är faktiskt glad åt det lilla. Började efter omkörningen fundera på om man ska be om ursäkt för den pissiga attityden ens hund har medan man passerar. Folk glor ju rätt bra på honom (vilket ju inte är ett dugg konstigt med tanke på hur farao han låter...). Vad tycker ni? Vilade, återvätskade och eftersvettades i raskt takt, sen var det bara att studsa i varma kläder och ge sig ut igen. Sonen behöver ju också frisk luft och röra på sig, särskilt efter all tårta igår. Note to self: ta av vinterkängorna om han ska gunga i bäbisgungan... Grabbarna Bus hade skitskoj och lekte med både blå bollen och pulkan. Hoppas ni haft en trevlig helg!
Så fort ämnet kommer på tal så är det genast nån som river igång med "Har man ingen koll ska hunden vara kopplad!". Sant. Till viss del. Min motfråga; hur vet man att man har koll då? Nån gång, förr eller senare och med mängder av olika störningsträning, måste man ju faktiskt koppla loss den där säkerhetslinan och pröva vingarna. Så enkelt är det. Fast tydligen är det makalöst svårt för många att förstå. Samtidigt förstår jag självklart frustrationen som uppstår när man råkar på framspringande hundar - vi gör det ju titt som tätt själva här i skogarna. Men även om detta gör mig heligt tokförbannat ilsk (mer på ägarnas attityd än något annat), så försöker jag ändå se ur andra vinklar så ofta jag kan. Det är nämligen ganska utvecklande.
Att det bara tog ett halvår att få en såpass stabil och bra inkallning på Lollo som han trots allt haft sen dess baseras på det faktum att vi var ute dagarna i ända för att träna, aktivera och motionera. Nej, jag överdriver inte. Dagarna i ända. Det var det enda vi gjorde. Hittar man dessutom rätt belöningsknappar på jycken så får man rätt snabbt en lydig hund. Så funkar det. En hund gör det den tjänar mest på. Med Allvar har förutsättningarna varit annorlunda (både i tid och typ av hund), vilket gjort att jag fått träna mer i form av att lägga ner betydligt mycket mer kvalité på träningen och i ganska snabb takt ställa högre krav på honom. Allvar är ju - likt alla andra hundar - inte helt tappad ner i björnidet så han har inte precis svårt för att fatta vad jag vill, däremot att få honom att tycka att det är värt att göra - det kan ibland vara en helt annan femma. Det har vi fortfarande kvartsamtal om, och hans kvarsittningsdagar är långt ifrån över.
Tänk då om någon tidigare under dagen lämnat sitt skoavtryck på ditt självförtroende för att du nånstans, nån gång erkänt att du inte har 100% koll på din hund hela tiden och du därmed känner dig kass och halvt värdelös. Avis på den sitsen? Näe, tänkte nästan det. Ingen hund - liksom sin ägare - är perfekt, ingen hund - eller ägare - lallar omkring på rosa moln och pinkar hallonsoda. Så enkelt är det. Och ju förr folk inser det, desto snabbare kanske vi kan sluta döma varandra så hårt? Dessutom måste vi alla inse att alla tänker olika, alla har olika krav, och så vidare. Ett problem för mig är kanske bara ett bekymmer för grannen. Ett bekymmer för grannen kanske jag inte ens skulle lägga en tanke i kors över. Undra om nån fattar min poäng? Haha!
Kvällsflum vs Lisa 1-0.
Ä-l-s-k-a-r handledsskydden från
Mabs! De är lifesavers, verkligen. ... blir man tydligen accepterad väldigt fort. Idag fick jag mitt godkännande av Den Andra Katten som sägs vara väldigt skygg. Godis satte klorna i låret på mig under fikat för ett tag sen. Det var hans sätt att säga "Välkommen!" och "Hit med käket!". Hell, vad ont det gjorde! Fast egentligen handlar det inte om att jag
inte bryr mig om dem. Jag är kattallergiker. Vaknade tidigt med värk i hela kroppen. Gick och lade mig igen när sambon vaknat och lekte med sonen. Sov bort 3 timmar hur lätt som helst och hade lika ont i kroppen och var precis lika trött när jag vaknade. Det är framför allt i armarna jag har ont, från axlarna och ner mot händerna. Tack och lov inte i själva händerna denna gång. Dessutom värk i knäna, vilket var år sedan jag hade sist på det sätt jag har nu. Men hela kroppen känns fullständigt dränerad på energi. Totalt. Väldigt obehaglig känsla. Funderar på om det är förkylning på gång, om jag har brist på nåt, eller om det bara är så enkelt att det är vädret. Fast de två sistnämnda förklarar ju inte värken...
Efter att ha gått vår runda lämnade jag och sonen Allvar kvar hemma och gick till dagis och lekte en stund. Måste vara himla skoj för byns barn att den enda lekplatsen vi har är den på dagis - där de tillbringar majoriteten av sin vakna tid på vardagarna. Och nog märktes det på sonen att det var halvhjärtad lek alltid. Nåja, vi fick frisk luft i alla fall och man kan inte klättra runt i skogen varje dag. När det gäller promenaderna får jag helt enkelt sätta Allvar framför hundförarbältet. Då slipper jag ju belasta armarna. För de här senaste dagarna har han varit makalöst hopplös, och det blir en kombination som inte alls är trevlig. Vad skönt det är med enkla lösningar! Idag var det min sista lediga dag för år framöver.
Desto mer kommer jag njuta av helgerna. Så har ytterligare en grå och mörk dag passerat. Vi har inte gjort mycket nyttigt, en långrunda inne i storbyn och sen klippt klorna när vi kom hem. Jag känner av min vänstra fot och vill därmed inte ut och klättra runt i skogen eller stå och bli kall, istället har jag tagit död på tvätthögen som vuxit ohämmat och vi har nu även grejer att ladda kommande veckas matlådor med. Att Allvar får vila 2-3 dar dör han inte av. Dessutom ger det mig tid att planera kommande träningar och det ger honom möjlighet att smälta det vi tränat. Men det är inget fel på energin i alla fall. Allvar tyckte tydligen att vi kunde köra dragträning när vi hade barnvagnen med oss. Gah! Det har gått så bra med koppelträningen att detta bakslaget kändes lite som att titta på en abborre på land. Mitt tålamod kippade efter andan och humöret skuttade till lite nu och då när han drog på i full kraft. Nåja. Alla dagar kan inte vara perfekta, eller hur? Nu lägger jag upp fötterna för första gången idag.
Vinter innebär mörker, hur tråkigt det än må vara så är det ett faktum. Jag har lessnat på att stå och försöka gissa mig till vart aftonens toalett blev av när det ska göras nummer 2 just där gatbelysningen är sönder eller rent av saknas. Så jag har - då jag aldrig kommer ihåg att köpa en bättre - tagit ficklampan jag har till bilen och lagt bland bajspåsarna i hundbyrån i groventrén. Snabbt och lätt att grabba och ta med när det vankas kvällsrastning. Ljuset i just denna modellen är - tyvärr - hyfsat kasst , jag skulle t ex aldrig kunna se ansiktet på någon jag möter i mörkret om inte personen kommer väldigt nära. Därav att den legat i bilen ifall jag skulle bli stående nånstans - jag skulle se ner i motorrummet, men that's it typ. Och det är därför jag planerar skaffa en ny liten ficklampa i (om möjligt) samma storlek men med bättre (läs; starkare) effekt. Jag är långt ifrån mörkrädd, men nu kan jag se glas på marken även i mörker (det spar kanske ett veterinärbesök eller två), jag kan - eventuellt - se vem det är jag möter, etc. Det känns lite trevligare i mörkret med en ficklampa i fickan, helt enkelt. Använder du ficklampa?
Sonen somnade 18:30, då passade Allvar på att knöka ner sig mellan mig och husse i soffan. Så vi hängde där alla tre och bara hade det bra. "Fes in filtarna", som nån skulle sagt. Vi väntade och väntade, men det kom aldrig några tidiga firare. Bara nån enstaka, ensam raket eller smällare här och där, och inget pärlband av smällar och glitter på himlen så som tidigare år. Och när 12-slaget väl kom var tror jag inte vi nånsin upplevt så lite "firande" sen vi flyttade hit. Otroligt skönt! En viss irritation infann sig hos mig när jag insåg att televisionen verkar ta för givet att alla är ute och svirar och att ingen sitter och kikar på TV. Det fanns inte nåt värt att titta på under hela kvällen. Netflix i all ära, men har man så många kanaler tycker man ju att nån borde visa nåt trevligt. Icke. När man väl sitter och tittar på TV i lugn och ro och har en hel kväll framför sig som man ska hålla sig vaken. Bah! Dåååligt! Det gjorde ju att väntan på 12-slaget kändes ännu oändligare...
Med dessa bilder från dagens promenad i dagsljus önskar vi Lathundar alla våra läsare ett... ... GOTT NYTT ÅR!
Idag på morgonen, just som jag stod och stampade och ville ha min morgonliter med té, tackade min gamla mickro för sig. Det har varit på gång ett tag, och efter 12 vältjänade år tyckte den nog att det var dags. Själv hade jag hoppats på att kunna kräma ur i alla fall ett par månaders användande till, men icke. Fick vackert koka vatten på spisen som såklart blev alldeles för varmt (ja, det kokte ju...), lånade sambons bil till jobbet vilket innebar noll kopphållare och fick därmed ha muggen mellan knäna. Hinner köra 30 meter så har jag bränt insidan av låren när jag skulle svänga med bilen. Hade i det läget kunnat agera effektiv väckarklocka åt vilken sjusovare som helst. Aj... Grymt härlig start på dagen faktiskt. Ja, jag vaknade ju i alla fall. Lyckligtvis funkade allt bra på jobbet i alla fall, och tiden rusade som vanligt iväg och det var dags att rulla hemåt igen. Planen jag haft sen igår på två olika svåra spår jag tänkt lägga på olika platser idag gick upp i rök när jag på väg hem från jobbet körde förbi olika jaktlag. Uppletande blev det inget av efter att jag och sambon pratade ihop oss om att åka in till storbyn och kirra ny mickro då vårt hushåll står och faller med dennes existens. Off we went och jag upptäcker när vi passerar en spegel i affären att jag har världens kuddavtryck i ansiktet då jag fick mig säkerligen 10 långa minuter snabbsömn innan vi drog. Tjofaderittan med ögonen i kors. Alltid roar man nån även om man inte alltid skrattar själv... Hem med ny mickro kom vi efter att ha haft diverse diskussioner med sonen i butiken huruvida olika leksaker skulle med hem eller ej (sonen sa "Jaaa!", vi sa "Neeej..."). Nu har jag sån huvudvärk att jag minsann inte tänker göra nånting annat än lägga mig på soffan och bara vara. Är det bara jag som tycker det känns märkligt att det är nyår när det är så grönt ute?
Sonen har spenderat de senaste två dagarna hos sin mormor och morfar (och morbror som är på besök), så idag fick jag en högt efterlängtad sovmorgon. Sambon fixade så Allvar kom ut och sträcka på benen samt mat i magen, så inte förrän klockan var 11:47 slog jag upp ögonen. Välbehövt! Tyvärr har jag väl aldrig riktigt vaknat till då det varit så mörkt och grått ute hela dagen, så jag har varit seg och på urkasst humör. Duktigt lättretad. Grymt jobbigt. Hade tänkt lägga spår idag. Det regnade, så vi sket i det. Tänkte att vi kunde köra uppletande istället. Då började det ösregna, så vi sket i det också. All "träning" vi fått idag har med andra ord varit att gå runt bland nya dofter i Lollos trakter när vi åkte och hämtade hem sonen igen. Men det var ju lika bra det med tanke på mitt kassa humör och väderleken.
Två arbetsdagar. En precis i början, och en precis i slutet. That's it. Samma sak i början på nästa vecka. Känns märkligt. Ska inte klaga. Det är den enda semestern jag har kommande år - igen. Grabbarna "Jag-kan-inte-vänta-på-att-få-komma-ut!" gnabbades lite och bangade i boxdörrarna. Medan hästarna en efter en fick av sig skorna för att få dansa barfota hela vintern, sprang det omkring en - för mig - ny liten nuna i stallet och käkade på hovrester och kattmat. Trevlig tös.
Jag och brorsan tog ut grabbarna Päls en sväng i skogen. Allvar fick leta vante, Lollo satt och väntade på att vi skulle gå hem.
Nog för att Allvar älskar allt som går att äta, men de där kexen alltså... Jag får gömma dem väl. Stort tack till våra familjer och vänner som gett oss två härliga dagar! Har varit vaken sen klockan 02:45, så varför inte knåpa ihop lite medan alla mina fina grabbar sover ikapp och snarkar så taket håller på att rasa in?
I övrigt
Jämfört med tidigare då träningsplanerna varit vilda varje nyår, har jag denna gång lutat mig tillbaka och bestämt mig för att det blir vad det blir. Jag kommer jobba bra mycket mer, så förändringarna i vardagen blir ganska stora framöver och vi behöver alla vänja oss vid dem. Förhoppningen är att vi båda håller oss skade- och sjukdomsfria så att vi kan debutera i rallyt. Men! Det blir vad det blir. God fortsättning!
|
Fler uppdateringar och små filmklipp - följ oss på Facebook!
kategorier
All
Arkiv
March 2018
Bloggtopp
|