I alla fall enligt Allvar. Det är i ett sånt här läge man inte gärna säger "Varsågod!" till jycken...
0 Comments
Idag var det dags för ett pass CC. Det tokregnade ute. Jag valde därmed att avstå. Det har varit för mycket förkylningar och grejer för min del det senaste halvåret (om det räcker), så jag tar inte risken och åker dit på det igen när vi äntligen kommit igång med allt och har sån härlig energi. Så vi har tränat rallydetaljer samt på hur man bäst nöter ner en grop i soffan. Och gått promenader i vad vi trott var uppehåll, men som visat sig bara var en kortare andningspaus. Så ja. Idag har vi fuskat. Allvar är inte jätteförtjust i regn.
Ska vara med A under de 2 sista kurstisdagarna nu och känna av stämningen, sen till hösten hakar jag på som hjälpinstruktör då jag verkligen vill sätta mig in i sporten på alla vis jag kan då jag inte känner att jag utvecklas så som jag vill genom att bara träna hemma eller helt solo på klubben och bara ha träningssällskap att bolla med en gång i veckan. Genom att hjälpa andra kommer man ofta på idéer som kan hjälpa en själv. Så baktanken är rent egoistisk, haha! Och man vet aldrig, jag kanske kan hjälpa nån på vägen i alla fall..?
By the way! Boken jag köpte ("Bloggdrottningen") - den var kass.
Söndagsmorgonen inleddes med nästan en timmes powerwalk, stånkandes på barnvagnen för en gångs skull. Ursch, vad tungt det var! Och eftersom jag inte fattade att termometern behövde nya batterier innan vi gick, så trodde jag ju såklart att det bara var 2,5 grader ute och hade alldeles för mycket kläder på mig. NU vet jag hur hundarna har det i värmen... Inte förrän klockan var 11 och termometern fortfarande tyckte att det var 2,5 grader ute fattade jag. Lisa Trögo var namnet. Lek, bus och biltvättande hela förmiddagen. Det är tur vi är två som kan hjälpas åt att hålla koll på smågrabbarna, för de är ungefär lika snabba med att hitta på bus - och båda två har lika många snilleblixtar över vad de tycker är jättekul men som inte uppskattas av oss vuxna. Hela min syn på att man aldrig ska jämföra hundar och barn med varann har verkligen satts upp-och-ner sen sonen föddes. Jösses... Det finns mer likheter än olikheter! Medan sonen sov middag passade jag på att värma ryggen (en kroppsdel jag ofta glömmer att jag har tills jag pajjar den..!?) lite i solen så jag kunde stretcha ut ordentligt. Den är ack så stel. Och befinner man sig på kelpienivå, då får man ju såklart lite kärlek. Det går baske mig inte att komma undan, haha! Med andra ord, gissa hur den stretchingen gick... När sonen vaknat igen och vi busat lite, tog jag med mig Allvar ut. Nu jäklar skulle han få!... Hur nöjd tror ni han var på en skala? Det har varit väldigt dåligt med träning dessa dagar, och värmen ska tydligen hålla i sig ytterligare ett par dar. Så vi anpassar oss efter det och gör det vi orkar. Har fått lite inspiration för att öka på kontaktträningen nu, så det är det vi ska bygga mycket träning på framöver.
Jag har aldrig nånsin störts av eller ens märkt av pollen innan, men i år? Whaaa... Från det att jag öppnat ytterdörren och satt foten på andra sidan tröskeln nyser jag konstant och går runt och kisar med ögonen fastän att solen vilar sig bland molnen. Det kliar. I ögonen. I näsan. I hela ansiktet. Det är outhärdligt. Iiihh!! Jag lider med er som tvingas leva med allergi varje dag... Hur som helst. Lite nytta har jag gjort, trots allt. Humlen jag fått av min bror i helgen har åkt ner på ett ställe strax utanför vår tomt för att förhoppningsvis ta sig och klättra runt på vårt stängsel. Att jag fick sätta det utanför vårt stängsel beror på att det var stört-jäkla-omöjligt att gräva i vår backe. Sten, sten, sten. Vart jag än satte spaden. Så när jag såg en grop precis utanför stängslet fick jag den briljanta idén. vi får se hur bra den verkligen var om humlen överlever och tar sig... Eftersom sonen och Allvar var så duktiga och hjälpte till att både gräva ner humlen och att plocka baksidan ren från hundtoalett (mm, stressiga mornar har en tendens att leda till sådant då man liksom inte klonat denna småbarnsmamman än...), fick det ju självklart bli fika ute. Solen må vilat bakom molnen, men varmt var det i alla fall. 18 grader, faktiskt. Även om vinden drog ner det några snäpp. Sambon kom ut med saft och pepparkaka och så satt vi och goffade på sonens utemöbler som jag just flyttat ut från vardagsrummet till altanen. (Varför inte dränka in dem i pollen liksom...). Sonen njöt av att få sitta på sin egen nivå, och Allvar upptäckte givetvis direkt fördelarna med ett barnmöblemang... Jag? Jag dog pollendöden. Så fort sotaren har varit här imorgon drar jag till Apoteket och köper allergitabletter. För fortsätter det såhär kommer jag aldrig komma igång med canicrossen. Det hade varit perfekt att springa idag, men en stor fördel är ju att just själva syretillförseln fungerar när kondisen är så dålig som den är... Och tro mig! Jag är i ett sådant läge sen ett tag tillbaka att jag inte behöver bli bjussad på fler bortförklaringar till varför vi inte kommer igång...
Min fina lilla vovve - andras hundj**lar.
Det är skillnad på hund och hund liksom. Igår när vi kommit hem från träningen och Allvar lagt sig på golvet och malde i sig ett nytt tuggben och jag bäddade ner mig i soffan för lite TV-mys innan läggdags plingade det till i telefonen. Det var T med Asbjörn som hade fotat mig och Allvar under träningen och som skickade över bilderna. Först såg jag dessa två. Bilder som dessa är de vanligaste på mig och Allvar - de få gånger vi fastnar på bild. Fullt fokus under träning. Blev lite full i skratt när jag kollade på min mun och ser att jag kommenderar vänster och dessutom vet hur han då trampar in sin lilla rumpa under sig. De här två bilderna fick däremot en tår av lycka att trilla. Jag har faktiskt ärligt talat aldrig, aldrig nånsin sett bilder på den lycka jag känner av att träna tillsammans med Allvar. Det är en sak att känna den. Det är en helt annan att faktiskt få se den. Jag blir... mållös. Det känns så bra i magen att ha fått se det. Svårt att förklara. Tack snälla T för bilderna! Allvar är byrackan som gör mig så totalt "håll-käften"-lycklig! Underbara, älskade pälskrokodil.
Innan jag åkte iväg igår morse gick jag och Allvar en längre runda. Det var ett par mornar sen jag hade täcke på honom då solen ju nu värmer, men efter en klar natthimmel var det -5 grader ute igår morse. Men det kändes friskt och skönt och var precis vad jag behövde innan jag skulle sitta länge bakom ratten. Hemma igen tittade Allvar på medan jag packade in i bilen och inväntade snällt att jag skulle säga åt honom att skutta in i buren. Orden kom aldrig och när jag bad honom vakta husse som sov efter sitt nattpass lade han sig tillrätta i BIA-bädden i hallen samtidigt som han tittade storögt på mig. I Allvars värld gjorde matte nu ett generalfel. När jag till slut kom hem igår kväll var det en överlycklig råtta som hälsade mig välkommen genom att bokstavligt talat flyga ut genom ytterdörren. Jag hann liksom inte ens öppna den, för så fort jag fått ner handtaget tryckte han upp dörren med pannan och tog världens språng upp på mig. Jösses, jag hade varit borta i 12 timmar, inte 12 dygn, haha! När jag skulle ge sambon som jag inte heller hade sett på hela dagen en kram kom den svarta, pälsiga ålen Allvar kan förvandla sig till, klämde sig emellan och tryckte bort sambon. All uppmärksamhet på Allvar var det ja... Behöver jag ens nämna att jag haft honom liggande tätt intill mina ben med hakan över mitt ena lår hela natten? Men jag vet precis vad han ville ha sagt. - "Matte! Matteee! Du GLÖMDE mig när du åkte. Gör inte det...".
Japp. Nu har jag varit i farten igen... Sitter och filar på svaren till "5 saker"-grejen jag skrev
om på Fejjan igår. Svaren kommer imorgon. Har säkert nämnt fordermorötter mer än en gång här i bloggen, och det har varit en lång jakt på dem. Men nu står en säck på 25 kg här. Äntligen! Varför just fodermorötter då? Well, som ni ser nedan så är det viss storleksskillnad. Moroten till vänster är en fodermorot. Moroten till höger är en morot köpt i en 1 kg-påse på ICA. Ni kanske förstår mängden ICA-morötter som går åt för att komma upp i en endaste fodermorot? Det blir snabbt väldigt kostsamt. Jag betalade 50 spänn för den säcken jag hämtade idag. Fast egentligen betalade jag inget alls. Morotsbonden hade ingen växel, så istället fick jag lova att komma tillbaka och köpa ytterligare en säck när denna är slut och då betala båda. Lätt att jag gör! Det kommer nog ta nån månad att tugga upp säcken jag köpte idag, men sen kommer vi tillbaka, det är baske mig ett löfte! Behöver din hund bukfylla? Jag rekommenderar varmt rårivna fodermorötter!
Känner verkligen hur min för dagen härliga
optimism genomsyrar detta inlägget... Då vi går i sökandets tider så passade vi idag på att kombinera sökande med besök. Allvar fick busa ur sig energi uppe på den lilla åkern, och allt var frid och fröjd. Lagom mos efter lite lydnad med en pinne som belöning. Man tager vad man haver, och att leta pinne på åker går i stort sett alltid hem. I alla fall idag, vilket ju var tur då övrig belöning låg kvar hemma i kylen. Sen hängde vi på när Sid och hans mormor skulle till lekparken. Stod där och slappade en liten stund innan det blev för kallt och det var dags att knalla hemåt igen. Lollo verkade finna idén om att gå tillbaka hem väldigt god då lillbrorsan ju enbart är pinsam ibland. Just idag tydligen så pinsam att man måste ha så brått att det var sträckt lina hela vägen hem så inte allt för många skulle hinna se Lollo tillsammans med den självutnämnde världsrekordhållaren i hundkullerbyttor. Tre gånger passerade vi en sill som - vid första passagen - låg helt orörd på marken. Första gången hann jag uppfatta att det var något som låg där och när den var halvvägs ner i halsen på Allvar lyckades jag slita upp den igen och svära högt över det dammsugarplyte hundjäv*** skaffat. På väg tillbaka förbudstränade vi (då togs bilden nedan. Det skulle visa sig bli en väldigt talande bild...) och det gick bra. När vi hängde med till lekplatsen brydde sig inte Allvar, men fjärde gången vi passerade var mina tankar nån annanstans och det sa bara *SLURP!* så fanns det ingen sill längre.
Väl hemma lade vi oss alla tillrätta i soffan, för att sekunden senare få stöka ut i bilen igen för att fortsätta sökandet. Kanske, kanske kunde detta vara något, men det återstår att se. Om Allvar börjat fisa? Näe, tack och lov inte än! Förhoppningsvis inte under natten heller. Då flyr jag fältet, haha!
Det var... spännande. Och lite äckligt. Och lite spännande.
Och lite äckligt. Och lite spännande. Och lite äckligt. Och... När jag låg och vilade hojtade plötsligt sambon. "Du! Polisen kör moppe här utanför...". Uhm, va? Upp och kolla - såklart! I denna byn händer det som allra mest vid 15-tiden då alla skolskjutsar samlas uppe vid byaffären, så ni kan ju kanske föreställa er att detta var ganska spektakulärt? Två patrullbilar dessutom. Sambon och jag tittade på varann. Har det varit ett rån nånstans?? Det visade sig att de kollade en moppe som saknade ljuddämpare (happ, bara 37 såna kvar i byn nu då), och eftersom det är vår är aspiranterna ute och skaffar praktiktimmar eller nåt. Ställer mig dock frågande till att man verkligen behöver köra 3 varv runt ett tyst och stilla villaområde och vidare ut i byn för att fastställa att en moppe inte är trimmad och bara saknar ljuddämpning..? Ingen mening med att gå in och vila efter att ha sett detta lilla hoolaballoot, så Allvar och jag gick en runda istället. När vi kom tillbaka var det bara moppen som stod kvar, och Allvar registrerade direkt att "Aha!! Den där har aldrig stått där innan" och skulle undersöka. Ett par sniff, sen var den helt ointressant. Men kul att se att han reagerade lite som stona på jobbet och liksom stannade till mitt i steget medan han på bråkdelen av en sekund bestämde sig för om det var ett hot eller lugnt. Till skillnad från stona som skulle vänt på klacken och sprungit åt rakt andra hållet är han ju väldigt nyfiken. En bra egenskap som jag värderar högt. Hemma igen startade sambon grillen och medan vi väntade på att kunna lägga på årets första grillkorv lekte han och sonen medan jag bäddade ner mig i solstolen och Allvar undersökte grillocket. Där handlade det dock inte om nyfikenhet, utan hunger, haha! Allvar körde en egen variant av lydnadsrutan efter att ha hittat en gammal ring till ett "agilityhinder" som jag antar att sonen hittat ute i boden och tagit med ut. Sötnöten.
Igår var det varmt ute, så jag selade på den till öronen laddade pälsen och så stack vi ut på en powerwalk med lite draginslag (ja, jag tar gärna "hissen" i uppförsbackarna. Stäm mig...). Allvar studsade jämfota hela vägen till skogen, och sen bar det av. Kan säga att jag spottade granbarr ett tag... Nackdelen med en jycke som gräver ner sig vid dragstart, haha! Smala stigar men torrt och bra underlag. Det var till och med premiästuren för joggardojjsen. Kändes underbart att gå med pjux som ju faktiskt inte väger många gram jämfört med de tunga vinterkängorna som jag är hyfsat less på nu. Ska bli underbart att slänga in dem i garderoben! Halvvägs var det vätskedepå för Allvar. En fin bäck med klart vatten - tills herrn bestämde sig för att ta sig ett halvkroppsdopp i samma veva. Nåja. Jag förstår att han blir varm även om det inte är många grader när det blåser. Solen gör ju trots allt sitt och värmer på rejält. Vätskepausen avslutades med den obligatoriska rullningen, sen var han redo att ge sig på't igen. En bit efter bäcken var det mängder med kottar över hela stigen, så fötterna slirade runt rätt bra.
Himla skönt att komma hem efter en långrunda då man känner att man faktiskt presterat lite. Och jag tog mig runt utan att dö. Det var min prestation. Allvar ville vara ute på baksidan, så släppte in honom där. Två sekunder senare fick han rycket och kutade varv på varv med världens flin i nyllet. Sen låg han på gräset och solade och bara hade det bra ett tag innan kvällskäket.
Idag struntade vi i allt vad träning heter och körde på att bara ha kul tillsammans. Så vi smet upp till "hemliga timmervägen" och lekte loss med en av Allvars alla leksaker. Och oj (!!) vad han lekte. Lite skit har ingen dött av..? Allvar är då ingen finsmakare i alla fall. Lade det mörkbruna, tunna läderkopplet på marken när vi lekte. Vänder mig om, går några steg, kommer på vad jag glömt och upptäcker att det är lika bra att vi kör ett upplet trots allt... På vägen hem fick det bli vätskestopp för Allvar. 12 grader varmt är inget skönt när man fortfarande tvingas kuta runt i vinteroverallen. Förhoppningsvis hjälper dessa smådopp att snabba på fällningen för honom, för nu kan jag lova att det kliar överallt på honom. Fåglarna lär bli glada över de nya väggarna i deras hyddor (uhm... bon? Reden?...) vi kommer kunna bjussa dem på när som helst. Rulla, rulla, rulla, rulla, rulla, rulla, rulla, rulla, rulla, rulla... Håller just nu på att koka ris till honom då han är lite vajsing i kistan, så han ligger och tjurar i soffan över att hans käk är försenat. Det är väldigt viktigt att mat- och sovklockan aldrig felar!
Himlans varmt ute idag, och det var ju inte precis mindre varmt i skogen där vinden inte existerade. Allvar fick värma upp lite fritt och han sög direkt en pinne han tyckte var super-toppen-great att kuta runt med i gapet. Jag var inte lika övertygad då han smackade mig rätt i ansiktet med den när jag satt på huk och knöt skosnöre och han susade förbi, så ett taktiksnack, en kompromiss och sen vann jag, mohaha! Allvar? Super-toppen-great-nöjd bara med att ha en pinne i gapet. Det visade sig att storleken var ointressant för en gångs skull. Skritt i koppel i skogarna runt stigarna. Behöver jag säga att jag blev genomsvett? Bröööl! Allvar vattenpausade på ett ställe, sen fortsatte vi. Behövde bara gå en liten bit på trånga "folk-kör-fortare-än-de-har-kontroll-över"-vägen och en liten snutt på grusvägen, i övrigt var det skog, skog, skog. Och varmt, varmt, varmt! Nu ligger Allvar ute på gräset och tuggar på ett fruset märgben. Själv ska jag ta en kopp té och sätta mig i solstolen på altanen en stund.
|
Fler uppdateringar och små filmklipp - följ oss på Facebook!
kategorier
All
Arkiv
March 2018
Bloggtopp
|