Det regnar, men det är fortfarande 7 plusgrader och jag har bytt jeansen mot jeggingsen. Allvar må ha sitt täcke på sig fortfarande, men det är ju bara för att jag är så snål att jag vill att han ska hålla tills han blir jätte, jättegammal. Blommor finns överallt. Till och med i vår kattsketna rabatt på framsidan. Koltrastar och talgoxar kvittrar ikapp och njae. Jag kan inte påstå att det är särskilt vintrigt igen. Mindre vårigt eftersom solen uteblivit de senaste 2 dagarna. Men vinter igen? Det är en rejäl överdrift. Och lika glad är vi för det! Allvar och jag gick en tur innan och det är så fantastiskt härligt frisk luft här nu. Det nyper i kinderna utan att vara vidare kallt. Allvar? Ja, på honom ser man att det är vår. Han har bara bad i huvudet nu igen... |
0 Comments
Eftersom Allvar har struma kollas han regelbundet av veterinären för att se till så att medicinen är rätt inställd, och då kollas bland annat vikten. Utlåtandena jag får därifrån är att "Det är så härligt att få se en sund kelpie för en gångs skull!". Varför veterinären säger så kan man ju fundera över. Kan det vara så att många kelpies (som ju faktiskt kan vara ganska matglada) är småtjocka? Och då ställer jag mig frågan - hur sunt är det? Jag har fått höra mycket kring Allvars vikt (18 kg i toppform), och sällan något positivt då alla jämför honom med den grövre modellen. Det blir så fel. Så jag ber er kritiker nu, vänligt men bestämt, att hålla snattran om detta. Seriöst. Hade han varit utmärglad hade jag förstått. Eller om han vore smällfet. Han är ingetdera. Han är välmående och på gång att hitta toppformen igen. Punkt! Till slut ruttnar även jag på folks attityd och den frihet man tar sig.
Nån canicross blir det inte idag. Väljer att
avvakta ett tag till av olika anledningar. Fantastiskt härlig torsdagsmorgon.
Allvar kan inte bli mycket nöjdare än såhär. Springa fritt, busa, leka, njuta - egentid med matte! Det sägs att det ska bli ännu bättre väder imorgon, så om jag bara kommer ihåg att ta matlådan med mig så blir det lunch utomhus för första gången i år. Vill vara ute så mycket som möjligt just nu. Allvar blir dock kvar hemma med husse under tiden jag jobbar. Hittade ny spårmark att utnyttja medan vi lallade omkring lite på grusvägen, så får se om jag inte lägger ett imorgon - trots allt.
Bamse (med täcke) och Lukaz (skimmel) tyckte nog att Allvar såg ut som ett spännande äpple när vi skulle gå ner en sväng till skogen och träna lite på lunchen. Vi har aldrig gått på den grusvägen innan, och sådär hemskt långt in på den kom vi aldrig då jag mådde likt döden självt, men Allvar hade skitkul under tiden jag letade efter nåt lämpligt att gömma och bra stans att gömma det på. Han drog på i riktiga rejs på grusvägen, och det var han som fann det vi till slut letade efter - en pinne! Tydligen var det jättespännande att klättra runt i så hög hastighet som möjligt på den gigantiska stenmuren, medan jag å andra sidan bara stod och såg hur hög veterinäresräkningen skulle tänkas bli när Allvar var klar. Ett brutet ben, en avsliten klo, ett par utslagna tänder, etc. För ni ska inte tro att stenarna ligger stabilt. Oh nej. De ruckade sig rätt bra när Allvar skuttade fram... Ullisco blev även han nyfiken på vem lillfisen som vandrade förbi var. Allvar? Inte ett dugg intresserad. Han lade sig till och med och rullade mitt framför mulen på Ullisco, haha! Tur det var på rätt sida stängslet i alla fall... Medan jag gjorde min sista timme på jobbet som består av insläpp och avryktning av skitgrisarna som rullat sig i leran vilade Allvar i bilen. Med tanke på hur han sprang, hur solen sken och att jag lagt på honom värmetäcket så gick det verkligen ingen nöd på honom. Han sov som en stock när jag kom tillbaka för att köra hem. Håller tummarna för att det ska bli varmare
ute nu så jag får en chans att bli frisk... Tänk att fem år redan gått. Det har vara svischat förbi! Hoppas inte det innebär att jag är fem år äldre, det skulle göra ont. Hur som helst. Dagen har varit solig och härligt vårig, kunde liksom inte bett om bättre väder. Så plockade med mig grabbarna ut på en längre runda. Stannade till vid "hemliga vägen" och lekte en halvtimme. Allvar fann direkt en pinne, och den släppte han sen inte frivilligt. Han sprang och sprang och sprang med den där pinnen i gapet, och vid nåt tillfälle fixade han även fläskläpp på mig med den. Men kul hade han! Medan Allvar sprang och sprang och sprang med sin fina pinne letade Lollo godis. Han ville inte äta morgonfodret idag och när jag kom hem från jobbet spydde han, så stoppade milt och smalt 'godis' i fickan innan vi gick. Det var tydligen gott, för han letade på som bara den. Att grabbarna har lite svårt för att den ena är mer i fokus än den andra är nog ingen hemlighet. Men det har nog aldrig blivit så väldokumenterat som idag, haha! Allvar - "Pinne-pinne-pinne-pinne-pinne-pinne!". Lollo - "Gotta-gotta-gotta-gotta-gotta-gotta!". Mina ack så vackra underbaringar. Två helt olika individer - två helt olika viljor... Efter lite träning gick det riktigt bra att gå jämte varann utan att dra i kopplet åt nåt håll. Lollo höll till och med samma fart som mig och Allvar - framsteg! Det måste lukta gott från dammvattnet. De stannar till såhär varenda gång. Ikväll bröt vi på Allvars diet just bara för att han fyller år. Köpte ett litet tuggben med nåt gojs runt när jag var i stan på möte innan idag. Det var uppskattat. Jag hoppas han har haft en bra födelsedag, lillrumpan. Imorgon är det egentid som gäller, bara han och jag. Nu är helgen med Lollo över för denna gång och lugnet har åter lagt sig här hemma.
Att jag inte varit i form alls de senaste... uhm... 2 (t-v-å!?!) månaderna har satt sig en del runt midjan på Allvar. Eller... Nu underdrev jag. Det satte sig ganska mycket faktiskt. 2 kg för att vara exakt. Så kan vi inte ha det. Så medan jag en gång för alla försöker kväva det förbaskade viruset jag åkte på innan jul med snor och slem (visst mysryser ni av mina härliga beskrivningar?...) har Allvar satts på diet. Detta i samråd med veterinär/dietist då jag som det är just nu tyvärr inte kan utöka den fysiska biten mer än jag redan gjort på grund av att min ork och energi är väldigt nedsatt just nu. Och det är viktigare att ha en fungerande vardag än att susa fram över stock och sten för att bli sjuk direkt igen. Himmel, vad vuxet det kändes att skriva så... Jag har även vunnit en helmassage åt Allvar (grattis oss!!) hos ett nystartat rehabcenter i krokarna, så i början av mars ska vi dit och Allvar ska knådas. Bokade in Lollo i samma veva, det kan han också behöva så han slipper eventuell stelhet. Förhoppningsvis är jag redo att starta upp lättare fysträning efter det. Det är i alla fall målet och priot nu, att vila ikapp kroppen.
Det är kalla fakta. Och så har det varit sedan Lollo flyttade. Han lämnade ett tomrum efter sig, helt klart. Ja, självklart saknar vi ju honom och hela hans personlighet som är smått... udda. Men just det här att ha två helt olika individer att träna - det är framför allt det jag saknar. Utmaningen i det. När jag dessutom ser Lollo och Allvar tillsammans och hur de stöttar upp varann så blir jag så varm inombords. De står varann nära, de där två. Men visst. Det finns fördelar, och det finns nackdelar. Allvar är snabb. I allt. Hela tiden. Det hinner bara gå någon hundradels sekund mellan tanke och handling, vilket inte alltid ger strålande resultat eftersom det inte alltid är uppskattat. Samtidigt har han fördelen att han släpper saker som t ex skrämt honom lika snabbt som det hänt. Lollo är raka motsatsen. Han sätter ständigt nya baklängesrekord i tidtagningen mellan tanke och handling. Dessutom har han svårare att släppa det han blivit rädd för och stressar ganska lätt upp sig. Allvar kallas "hård". Lollo kallas "plyschkudde". Det är det jag hela tiden har i bakhuvudet när jag blir sugen på en ny individ på fyra ben. Att ha två hundar betyder inte att man får två som håller samma mått, som är på samma våningsplan eller som ens vill lika mycket. Man kan få två helt raka motsatser också, även om den nya individen verkade lovande från början. Och när jag - som just nu - har både Allvar och Lollo hemma blir det mer tydligt hur krävande just den mixen av individer faktiskt är. Som det är just nu satsar jag på att vara en så bra mamma och matte som möjligt samtidigt som jag gör en ganska stor satsning i livet jag aldrig skriver om här, vilket innebär att ha två hundar hemma på heltid går bort. Däremot så kommer jag jobba mot målet att det ska bli en möjlighet i framtiden. Tills dess får jag bita mig i näven varje gång valpsuget gör sig påmint. Eller låna hem Lollo. Sen är det rätt skönt att bara ha en hund igen, haha!
Eftersom mina föräldrar gett sig iväg på hemligt födelsedagsgalej tänker jag inte avslöja ifall det var de som lämnade Lollo här eller jag som hämtade honom hos dem, men oavsett vilket så var i alla fall lyckan total när Allvar insåg vem det var som klev över tröskeln. Ja, så glad att han höll på att äta upp Lollo av bara farten när han skulle fjäska och slicka rent vid ögonen på honom och hålla på. Så för att tömma lite energi gick vi ut en runda i solen, jag och mina fina grabbar. Det tog en stund innan jag kom in i det där med att hålla i två koppel och barnvagn, men sen så. Saknar det! Gick en timmes kvällsrunda med alla tre grabbarna i skymningen ikväll. Uuunderbart! Talgoxar som kvittrade, lite trafikbrus, sonen som snarkade lätt i vagnen och åtta tassar mot asfalten. Det sprätte faktiskt till lite i kroppen av vårrus! Nu ligger de alla och sover. Sonen i sin säng och jyckarna i vardera ände av stora soffan. Snarkas gör det också. Lollo vinner. Lätt! Bjussar avslutningsvis på ett vårtecken á la 2014:
Men isen ligger än så länge envist kvar. Eller, den låg i alla fall kvar när vi passerade "stranden" här hemma i byn i förrgår. Allvar gillade inte isen alls, och jag kan inte påstå att jag heller kände kärlek.
Ikväll har Allvar varit och fått sin årliga vaccination. Det gick suveränt bra. 2 sekunder så var det fixat. Jämför det med för ett år sedan då det tog upp emot 25 minuter! Fick även råd om hans fodermängd och hur jag ska mixa upp den ännu mer för bättre bukfylla. Detta då jag märkt att sen jag började jobba så har Allvar blivit matfixerad. Totalt. Han är helt seriöst skitfräck (jag jämför nu med hur han aldrig nånsin ens försökt plocka en smula på golvet tidigare, så nej, det är inte jätteilla egentligen). Det kan vara en effekt av att han kanske behöver upp i medicin för struman, men troligtvis är det "tristess" som satt sig i huvudet på honom och visar sig i form av just matfixering. Detta ska vi kolla genom att först och främst reglera maten och öka aktiveringen så gott jag kan och hinner i mån av tid (och om jag får hålla mig frisk). Nya blodprover är det dags för i april/maj. Med oss hem fick två påsar extremt magert belöningsgotta följa med. Dyrt som f... men vad gör man inte? Han har fortfarande vajsing med sin högra baktass, men som veterinären sa; det är ju inte precis konstigt med en såpass aktiv hund som lätt sliter upp det. Och det är bättre, även om det inte är helt väck. Så jag ska börja linda igen för att se om det kan ge en skjuts åt rätt håll. Att det skulle påverka muskulaturen kunde jag glömma. Så hårt ska det ju liksom inte lindas. Det ska bara vara ett stöd så att inte tårna säras för mycket när han klättrar, rusar och far runt i skogen helt enkelt. Så med detta fixat lägger jag mig i soffan med en
kopp té innan det är dags att tacka för idag.
Jag såg den på håll och ville se hur Allvar skulle reagera. När han fick syn på den var det just i samma sekund som vinden på nytt satte lite fart på den. Öronen upp och svansen i en halvmåne över ryggen - Allvar blev nyfiken och taggad och låg på lite i kopplet. Kunde vi inte åtminstone gå lite fortare fram till den där häftiga saken?! Väl framme tog det tre sniff, sen struntade han i den. Den var betydligt roligare på håll än när det visade sig vara nåt så simpelt som en sån där påse som matte har när hon bär tvätt...
- "Allvar, sätt dig." Allvar sätter sig. Allvar tar ett steg fram och sätter sig. Allvar tar ännu ett steg fram och sätter sig. - "Allvar, sätt dig, stanna!" Allvar sätter sig. Allvar kasar sittande ett steg bakåt. Allvar kasar sittande ännu ett steg bakåt. Allvar ställer sig upp. - "Allvar, sätt dig för f..!" Allvar sätter sig. Allvar snappar efter låtsasflugor. Allvar tar ett steg fram och sätter sig. Allvar kasar sittande två steg bakåt. Här nånstans är jag klar med mixandet av allt i foderskålen, men så ska jag ta mig ut i groventrén - och det är ju säkert sju, åtta steg. En utmaning, med andra ord. Allvar dansar runt benen på matte. - "Allvar, sätt dig!" Allvar sätter sig. Allvar ställer sig. Allvar sätter sig. Allvar snappar efter ännu fler låtsasflugor. Allvar hoppar upp och pussar matte på kinden. Allvar dansar vid mattes vänstersida. - "Allvar, S-Ä-T-T D-I-G!!" Allvar sitter som ett ljus och inväntar sitt 'varsågod'. Det handlar allt som allt om nån minut, men Allvars
'minutrar' är ibland fruktansvärt intensiva.
Nu ska jag kräla in under filten igen...
I lördags körde vi uppletande. Värmde upp med småprylar som sonen inte längre vill ha/använder och körde sedan vidare med pinnar som jag stoppade ner i hålor i marken, gömde under ris, etc. - "Inga konstigheter!" joddlade Allvar och blåste iväg och kom in med pryl efter pryl. Och varför springa fler gånger än nödvändigt..? Vi hann även med miljöträning innan i storbyn tillsammans med sonen och hans mormor. Därefter pedikyr när vi kom hem, vilket efter en stunds brottning ledde till supergrepp á la matte. Fult, enligt Allvar. Effektivt, enligt matte. Så slapp jag få en baktass i ögat även denna gång. I lördags blev det en promenad här hemma i byn innan det var dags att lämna sonens mormor vid tåget igen. Lite miljöträning där också, både i storbyn, utanför tågstationen och inne i väntsalen. Allvar lika cool som vanligt. Efter att min mamma klivit på tåget åkte jag och Allvar vidare hem. Kände mig faktiskt tvungen att stanna och dokumentera detta ovanliga vi såg längs vägen - solen!
Igår skulle jag hämta min mamma vid tåget, så jag stuvade in Allvar i bilen och rullade iväg. Vi kom i god tid och fick bästa parkering (såklart), så vi bänkade oss vid en av busshållplatserna och bara satt där och tittade på folk. Nyttigt då Allvar taggade upp sig så han satt och skakade så fort nån närmade sig. Har för mig att det stavas f-ö-r-v-ä-n-t-a-n, hehe. Med mig hade jag en av våra oreanga, skitiga handdukar. Bättre än inget alls, och vi satt på den båda två. Hellre det än att bli blöt om äschlet, och Allvar får gärna sitta med torra tassar när möjlighet finns. För mig handlar det inte ett dugg om att man skämmer bort sin hund i såna lägen, utan att man är omtänksam mot sin hund - som för Allvars del har lite trassel med en av sina tassar. Så det se. När de ropade upp i högtalarna att tåget var på väg in förflyttade vi oss till perrongen, men höll lite avstånd till resenärerna. Jag vet ju hur glad Allvar är i folk, men frågan är hur glad folk är i att Allvar studsar på dem med skitiga tassar när de ska åka nånstans.
Först rullade tåget min mamma kom med in. Strax därefter kom nästa tåg på andra sidan perrongen. Det susade in bakom ryggen på mig, och just som det skulle passera tutade det till. Folk på perrongen studsade till lite då de stod och pratade med varann, lyssnade på musik i lurar eller bara stod i andra tankar och inte hade koll på vad som hände runt dem, men peppar, peppar - Allvar och jag stod/satt bara lugnt. Antagligen för att jag redan registrerat att folk stod för nära kanten, och hörde tåget komma. Man kan ju lägga ihop 1+1 liksom, hehe. Allvar blev överlycklig över att se min mamma komma bland alla människor och gjorde ett skutt mot henne, men en snabb avvärjning och därefter direkt avledande från min sida och sedan var det inte mer med det. Väl hemma skulle han prompt visa henne alla sina tuggben (det är Allvars "Välkommen hem till mig"-ritual), sen försvann han ner bland kuddarna i soffan och tokdäckade.
|
Fler uppdateringar och små filmklipp - följ oss på Facebook!
kategorier
All
Arkiv
March 2018
Bloggtopp
|